Mål med livet?
Jag sitter här i den skrikrosa soffan och tänker på livet.
För ett halvår sedan skulle jag aldrig kunna tro att jag skulle flytta hemifrån och börjat ett eget liv, eller rättare sagt bygga upp ett eget liv. Men nu sitter jag här, och det är dags att skaffa mig det där livet som jag aldrig trott att jag skulle ha.
Jag har nog aldrig haft något riktigt mål med livet, utan bara låtit det flyta på och se vart jag hamnar. Men det börjar kännas som att det är dags att sätta upp några mål, annars kommer jag nog inte orka med att kämpa så mycket i skolan som jag vet att jag kommer behöva göra.
Vad är ett bra mål?
Att klara högskolan? Att skaffa mig ett jobb som jag trivs med? Hitta kärleken? Läsa alla böcker i min bokhylla? Eller kanske bara att helt enkelt leva?
Det ligger inte i min natur att tänka positivt, har varit pessimist i snart 21 års tid. Det är inte det lättaste att ändra på det i ett knäpp med fingrarna. Jag vet inte var jag ska börja. Allt känns så mycket att jag känner mig nästan kvävd.
Jag saknar min älskade Cia så mycket att det gör ont.
Den graciösaste vovve jag någonsin mött, vänlig, älskvärd, tolerant, hjälpsam, social, omtänksam, busig, påhittig, lättlärd, arbetsvillig, samtidigt som hon var en grym mördarmaskin...
Hon hade allt! Och hon var den som lös upp min dag.
Ända sen jag var 12 bestämde jag att Cia skulle följa med mig när jag flyttade hemifrån, hon var ju min så det var ju inget konstigt med det. Jag förberedde mina föräldrar på att när jag åker ut, följer Cia med. Och jag var övertygad om att så skulle det bli.
Nu sitter jag här...ensam
För ett halvår sedan skulle jag aldrig kunna tro att jag skulle flytta hemifrån och börjat ett eget liv, eller rättare sagt bygga upp ett eget liv. Men nu sitter jag här, och det är dags att skaffa mig det där livet som jag aldrig trott att jag skulle ha.
Jag har nog aldrig haft något riktigt mål med livet, utan bara låtit det flyta på och se vart jag hamnar. Men det börjar kännas som att det är dags att sätta upp några mål, annars kommer jag nog inte orka med att kämpa så mycket i skolan som jag vet att jag kommer behöva göra.
Vad är ett bra mål?
Att klara högskolan? Att skaffa mig ett jobb som jag trivs med? Hitta kärleken? Läsa alla böcker i min bokhylla? Eller kanske bara att helt enkelt leva?
Det ligger inte i min natur att tänka positivt, har varit pessimist i snart 21 års tid. Det är inte det lättaste att ändra på det i ett knäpp med fingrarna. Jag vet inte var jag ska börja. Allt känns så mycket att jag känner mig nästan kvävd.
Jag saknar min älskade Cia så mycket att det gör ont.
Den graciösaste vovve jag någonsin mött, vänlig, älskvärd, tolerant, hjälpsam, social, omtänksam, busig, påhittig, lättlärd, arbetsvillig, samtidigt som hon var en grym mördarmaskin...
Hon hade allt! Och hon var den som lös upp min dag.
Ända sen jag var 12 bestämde jag att Cia skulle följa med mig när jag flyttade hemifrån, hon var ju min så det var ju inget konstigt med det. Jag förberedde mina föräldrar på att när jag åker ut, följer Cia med. Och jag var övertygad om att så skulle det bli.
Nu sitter jag här...ensam
Kommentarer
Trackback
