Detelja

Nu är jag tillbaka i Åkarp igen.
Riktigt härligt faktiskt.

Däremot så saknar jag min säng i Halmstad redan, bädsoffe-sängen är kanske inte det skönaste jag sovit på. Men det är deffenitivt inte det värsta heller...;) Så det ska nog gå bra ska ni se.
Igår när jag kom till tågstationen i H-stad så såg jag en tjej som heter Emmelie och som går i min klass. Vi snackade lite under den där andra dagen på terminen då när vi var i Tylöbäck.
Så jag gick fram och sa "Hej" och ställde mig jämte henne. Vilket visade sig vara en väldigt lyckad gest. Hon skulle hem till Kristianstad över helgen, så det slutade med att vi satt tillsammans under hela färden till Helsingborg, då hon skulle byta tåg. Tåget var försenat en halvtimme pga att vi var tvungna att invänta ett mötande tåg. Men det gjorde inget för vi var helt upptagna av att prata, om hästar, tävlingar, projektarbete och allt annat som dök upp.
Mysigt, sen när hon gick av så stod hon på perrongen och jag stod i dörröppningen till tåget och så fortsatte vi att snacka tills dörrarna stängdes. Och sen vinkade vi när tåget rullade iväg.
Det känns faktiskt väldigt bra just nu. Även om det bara var en tågresa, så känns det som att jag möjligen har fått ännu en vän. :D
Det dumma är ju att vi umgås i olika "kretsar", vi har bara gått i skolan i 2 veckor, men man märker redan en uppdelning i klassen.
Kanske inte så konstigt att jag, Sanne & Sofie är i samma grupp...eftersom vi bor tillsammans. Lena räknas också in lite där eftersom jag snackar med henne varje dag. :)
Sen snackar jag med lite andra i klassen också, det är kul att vara social ibland.

Något som jag har märkt med mig själv under åren är att jag har utvecklats väldigt mycket på den sociala biten. När jag var liten var jag så blyg och nervös att jag inte ens vågade ringa hem till Helena (min syssling och bästa vän) utan tvingade alltid mamma eller mormor att göra det. Vilket är rätt sjukt om man tänker på det, för hela Helenas familj räknade jag då som min extra familj och jag tyckte lika mycket om dem som jag tyckte om Helena. Mes, man var alltså...

I grundskolan var jag också blyg och pratade inte så mycket. Men sen när jag började gymnasiet så var det något som bara släppte. Jag började prata och visa vem jag egentligen var.
Och nu har jag kommit så långt att jag inte alls har några problem med att lämna Sanne och Sofie för att gå fram och prata med någon annan i klassen. Vilket jag aldrig skulle ha gjort för några år sedan!

Men nu ska jag passa på att njuta av att vara tillbaka och gå och mysa med min fästman...hihi